Till dem vi saknar

Snövit på gräsmattan

* 1997 - † 2006

Min älskade Snövit. Eller Vitis mestadels, jag var så liten när jag döpte henne att även om kaninen inte var helvit precis som jag ville så skulle den heta så. Hon har alltid funnits i mitt liv, jag tror jag fick henne när jag var sex år så hon hängde med länge. En snällare kanin tror jag inte har funnits eller kommer finnas igen, inte i min närhet i alla fall. Hon bet eller rev mig aldrig någonsin, inte ens av misstag och morrat sådär som kaniner kan göra ibland har hon inte heller gjort. Hon började tävla väldigt sent i kaninår mätt, nämligen i femårsåldern. Då började vår hoppkarriär på inofficiella tävlingar här i trakten och även om vi inte gav sådär fruktansvärt bra resultat hade vi väldigt roligt! Vitis dog när hon var nio år gammal i sin bur. På bilden ovan sitter hon lös på gräsmattan med tassarna rakt ut vilket får mig att associera till små, små vingar. Min lilla snövita ängel.
Malin

Blomman med sin uppsyn

* 2002 - † 2010

Blomman var min första, alldeles egen kanin. Våra grannar hade av misstag fått två hanar och en hona - och inte tre systrar - och Blomman kunde inte bo kvar hos dem. Hon var dessutom aggressiv och i största allmänhet inte den trevligaste förstakanin man kan ha. Men vi växte tillsammans, Blomman och jag, trots många ärr och dåliga dagar. Vi började hoppa så smått, och Blomman blev en mästare på att sparka ner sista bommen... Efter att ha hoppat i trädgårdar några år började vi hoppa officiellt, och under Blommans korta karriär - hon tröttnade på att hoppa någon annan stans än hemma - fick hon en pinne i krok, vilket var ett stort ögonblick för mig. Sina sista år fick hon mest skutta i hagen, nöjd med livet. Blomman blev blind på grund av en tumör under ena ögat, och det var bäst att hon fick fara till himmelen då, trots att hon inte visade någon smärta. Världens finaste lilla trasselsudd var hon, min tjuriga lilla dam.
Lena